Bok nummer 5 & 6

Syndafloden och Den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson. Båda böckerna berörde mig starkt när jag läste dem för länge sedan, och nu när jag återknöt bekantskapen med dem kan jag förvisso se vad som fascinerat, men fastande ändå inte riktigt.

Jag har en något grumlig relation till Marianne Fredrikssons författarskap; jag vet inte om det är att jag är för snobbig helt enkelt. Det är kanske inte tillräckligt ”fint” i mina ögon att gilla hennes böcker, på samma gång som jag ju ändå g ö r det! Samtidigt som jag beundrar hennes stora berättarglädje och förmåga att fängsla, retar jag mig också på vissa förutsägbara element och berättargrepp som ständigt återkommer. Det är liksom aldrig tillräckligt att någon bara är trött, personen måste alltid vara outsägligt trött, dödligt trött, eller på något annat sätt till bristningsgränsen trött. Om någon ogillar något så kan man ge sig den på att det handlar om glödande hat, om bitande iskyla eller en avsmak utan gräns. Har man väl börjat tänka på det där så blir det ganska tjatigt i längden.

Sedan finns det vissa karaktärer som nästan alltid är med i olika (fast inte alltför olika) kombinationer: det är relationer, superstarka band mellan själsfränder, en kvinna med lite halvt övernaturliga krafter, som tycks se rakt in i och igenom folk, utom någon, gärna en yngre kvinna, en dotter, svärdotter eller syster, som egentligen är ganska lik henne, men som det av någon anledning gnisslar i kommunikationen med. Någon eller några unga karaktärer som söker och får råd och kommer till olika insikter och så naturmystik med liten gudomlig touch, gärna, som i dessa två bibliska myter i lite biologist-feministiskt alternativ tappning.

Med det sagt så är det ändå riktiga bladvändare. Och som talbok, inläst av Gunilla Nyros supermysig saga att sitta i mysfåtöljen vid den tindrande julgranen och virka mormorsrutor, eller klicka iPad-spel till. Jag har egentligen bara lyssnat om de här böckerna i väntan på att en annan Flyttfåglar, skulle släppas som talbok. Den har kommit nu och står på kö i min Storytel-hylla.

Här försökte jag lägga in en jättegullig bild av Noaks ark och syndafloden som inte Lillebror gjorde i förskoleklassen och som jag hittade igår när jag städade, men jag fattar inte hur det ska gå till. Vet du Kitty, så upplys mig gärna!

Krångligt…

Alltså Kitty, du får ursäkta, men jag känner att jag inte riktigt är kompis med dig just nu…

Jag får inte till det med inställningarna och hade velat att bloggen vore mera ”vanlig”, typ som ett word-dokument där jag kunde markera och dra runt på saker och enkelt förstora och förminska bilder och sätta inne i texten. Förvisso hade jag säkert kunnat skriva i ett annat dokument och sedan på någon vänster flytta hit mina inlägg, i färdigt format, men det känns också krångligt. Dessutom misstänker jag att inläggen då skulle sparas som bilder och bli väldigt utrymmeskrävande…

Nå, det är i-landsproblem, jag vet, men det är viktigt att saker flyter smidigt, utan gnissel. Jag tappar lätt lusten om det tar emot. Om något är viktigt kan jag ha hur mycket tålamod som helst, men jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av teknik för att orka sätta mig in i saker ordentligt. Fattar jag inte direkt, struntar jag i det.

Jag läste på en annan blogg något om vinter och klimat, och att nu vänder det, och kom på att jag tog bilder häromdagen på min promenad på kyrkogårdarna här i närheten. Det var knallblå himmel och strålande sol, vilket verkligen inte hör till vanligheterna, och jag fotograferade en vacker kvist på ett japanskt körsbärsträd som börjat blomma, några vackra gravstenar, en cementängel (staty, mycket finare än vad det låter nu) och så hittade jag Hjalmar Gullbergs grav av en slump, och blev lite starstruck. Jag hade hemskt trevligt på den där promenaden; gick förbi den romska kyrkogården där det är stora schabrak till gravar med bänkar och plastblommor och ljus och grejer och var på den judiska kyrkogården, där besökarna lägger stenar på ovankanten, som en hälsning att de varit där…

Nå – nu tappar jag bort mig. Jag fick för mig att jag kunde lägga in några bilder från den promenaden och skriva lite om kontrasterna, och om hur jag gillar att gå runt och läsa på gravstenarna och fundera lite kring människorna som ligger där: Trotjänarinnan, Konsuln, Sadelmakarmästaren, Lantbrukaren… För att inte tala om alla ”dess maka…” eller de små barngravarna…

Det går mycket trender i kyrkogårderier också. Nu kommer det mer och mer gravstenar med foton på de avlidna. På romska kyrkogården är det mer regel än undantag med bilder: gärna stora, lite förgyllda och i kombo med helgonbilder. Det är ingen dum tanke egentligen, (även om jag personligen är lagd mer åt det mer minimalistiska hållet) med kyrkogården som en slags mötesplats; många gravar är möblerade som för att sitta och fika och jag tänker ofta på Bodil Malmstens dikt Ta ett bloss för moster Lillie, som jag gillar skarpt (här inspelad med Lena Nyman win-win). ”Ta ett bloss för moster Lillie, ett halsbloss och ett glas rött. Sätt dig på hennes gravsten och dingla med benen…skåla för Lucky Lille, som gått nånstans och dött…”

Kanske dessa gravar, som i mina ögon ser ut mer som överdekorerade uterum funkar som en mötesplats, dit man kan gå med familjen och ta en fika, eller ett glas rött, tillsammans. En rätt sympatisk tanke, att kunna fortsätta umgås, även efter döden.

Det finns två minneslundar på kyrkogårdarna: det ena är en ganska klassisk. En stor staty och en ställning att tända ljus på, plats för blommor och eftertanke och så en annan, som jag trots att jag bott större delen av mitt liv i de här kvarteren, hittade förhållandevis nyligen: också en minneslund fast där det finns små metallplattor med namnen på dem som är begravda där.

En sympatisk idé, som tilltalar mig, eftersom jag tycker gravar annars mest är upphov till dåligt samvete: Har vi vattnat och rensat?, Finns det blommor?, Nu har säkert någon varit där och sett att vi inte bytt ut kransen… Tråkigt nog ligger denna minneslunden nära en stor trafikerad gata, så det är inte direkt en plats att sitta och begrunda på…

Nå, det var ju inte det jag skulle skriva om nu, utan jag skulle gnälla om hur krångligt jag tycker det är med bilderna. Vet du hur man gör får du mer än gärna upplysa mig!!! Att sedan min nya MacBook som enda manick i hushållet, tappar kontakten med internet typ i kvarten hjälper ju inte heller direkt till… Tror det är ett tecken att jag borde hitta på något annat!

Vad hittar du på idag?

Idyll eller gangsterhåla?

Tre häktade för jättebeslag av sprängämnen - HD

började skriva en kommentar hos Mittlivsommedelålders där någon hade skjutit en ung kille igår kväll men kände att det skulle bli så långt, så jag skriver här istället. Vi bor ju i centrala Malmö och har väl egentligen aldrig känt oss ängsliga förut, men de senaste åren har det hänt fem riktigt läskiga incidenter bara ett stenkast från oss.

Först sprängdes polishuset (på andra sidan parken, vi hörde smällen), sedan sköts någon till döds på ett internetcafé, snett över gatan två kvarter därifrån (också på andra sidan parken, jag går förbi där på väg till gymet). Den gången var det rena maffiauppgörelsen, någon hade kört förbi i en bil och bara mejat ned folk, som på film. Jag har en kompis som bor i samma hus, en luttrad sjuksköterska med ett rejält lager skinn på näsan, van att se både det ena och det andra. Hon var på väg för att jobba natt, och klev rakt ut i kaoset utanför hennes port och hon mådde riktigt dåligt av händelsen länge efteråt. Just att det hände på hemmaplan, så nära. Det går liksom inte att hålla ifrån sig då…

Sedan sprängdes en smörgåsbutik (ett kvarter härifrån på andra hållet – jag satt i min fåtölj nära fönstret och hoppade högt av smällen) och en bil utanför polisstationen också bara ett par kvarter härifrån och så blev en sjuttonåring skjuten genom fönstret på en pizzeria på andra sidan torget. Samma torg där min egen sjuttonåring ofta hänger, och äter med sina kompisar. Sällan på just den pizzerian, men då och då på falafelhaket vägg i vägg.

Ändå distanserar vi oss och känner oss inte speciellt rädda; är det renodlad dumhet, eller någon märklig försvarsmekanism som kickar in? Jag har en annan kompis, som stod på sin balkong och såg när den där mamman blev skjuten till döds med sitt lilla barn i famnen – hon hade flashbacks av den händelsen nästan ett år efteråt och har gått i kristerapi för att bearbeta synen. Ändå bor vi kvar och försvarar envist vår stad och hävdar (vilket jag verkligen bestämt tror på) att det handlar om interna uppgörelser mellan olika kriminella gäng.

Nej, underteckna, vapen, tillåtet. | CanStock

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägget, som sagt mest relatera till vad jag läste i grannbloggen och typ säga: ”det har hänt här med”. Vi har ofta diskussioner om skjutvapen här hemma; maken både jagar och tränar skytte, och har alla möjliga sorters vapen hemma. Jag, som är total motståndare till vapen, krig och våld som lösning mot våld uppskattar i n t e att ligga och sova ungefär en meter från hans dödsmackapärer. Nu är de ju naturligtvis väl inlåsta, enligt alla konstens regler och det är knappast folk som min snälle man som springer runt och skjuter folk på stan, men ändå!

Vad tänker du kring de här frågorna Kitty?

Apropå städning…

Album Bilder, stockfoton och vektorer med | Shutterstock

..så var det tydligen väldigt pedagogiskt att skriva det där långa inlägget häromdagen om hur kass jag är på att städa och hur mycket jag ogillar att röja, för nu har jag med råge överskridit mina fem minuter både igår och idag!

Flera säckar skräp har kastats, saker har stuvats om, konstiga pynglen och minst tre flyttkartonger har trollats bort och idag har jag roat mig med några timmars total nostalgidykning i en gammal fotolåda. Stackars Lillebror som försökt ha lektioner vägg i vägg har stup i kvarten avbrutits med: ”Åh, ser du vem det här är?” eller ”Kommer du ihåg detta?” , ”Oh, titta här ska du få se!”

Jag vet egentligen inte alls v a d som förändrats, eller varför det plötligt inte tar emot så mycket, men rider optimistiskt på den nya okända vågen av sorteringsnit och hoppas den varar längre än röran!

Vikt-igt inlägg!

MUSIKANTA: Banta med Musikanta - Bantning och alkohol

Imorse var det sanningens minut. Invägning för maken och mig i Operation Hemmakrympning. T r o t s joggingrunda häromdagen som jag fortfarande har ont i benen av hade han krympt mer än dubbelt så mycket som jag! Lite orättvist, för vi har ju ätit samma, fast vi har väl helt enkelt olika ämnesomsättning. Hur som helst hade jag gått ned 2,2 kilo, och det är jag ruggigt nöjd med! Mitt mål är att gå ned 0,5-1 kg i veckan, men så här i början går det ju lite snabbare.

Varför tänker jag då genast att jag kan belöna mig med något gott till kaffet?! Dumt!

Jobbsökerier

Köpa CV - Professionell CV-hjälp - Skräddarsytt & unikt CV - Beställa CV

Blä Kitty; jag sitter och försöker skriva någon slags formellt CV och inser att jag verkligen har svårt för att formulera mig enligt en given mall. Hittade färdiga ”exempel-cv” i nya datorn, men de stämmer v e r k l i g e n inte in på mig! Tänker att jag gör väl som jag brukar istället, skriver, lite som jag tycker och spaltar upp det viktigaste hyfsat överskådligt.

Om en arbetsgivare inte gillar ”pratiga” ansökningar, så gillar hen med största sannolikhet inte mig heller…

Wish me luck!

Orka torka!

Det finns en Facebookgrupp som heter Family living – the true story som jag bara älskar! Folk lägger upp bilder på sina högar, sina stökiga vardagsrum och alla icke-instagramvänliga vardagsmoment som tar ordet diskbänksrealism till en helt ny nivå! Gruppens grundare, Lotta Sjöberg har också givit ut en fotobok som heter Orka Torka och har du inte kollat in den så gör det bums!

För jag vet inte hur det är med dig Kitty, men hemma hos mig ser det så långt ifrån heminredningsreportage och inredningsbloggar ut, som det överhuvudtaget är möjligt. Folk ursäktar sin röra när de har typ tre par skor och ett paraply i hallen, eller säger: Ja, jag har ju inte hunnit städa, du får ta det som vi har det, när de har förutom fjärrkontrollen och tevebilagan, kanske typ en penna och ett paket pappersnäsdukar på soffbordet!! Jag gör en hemlig minnesanteckning och tänker: Ok, varken han eller hon får någonsin beträda min tröskel.

Vi (eller i ärlighetens namn mest jag) har tok för mycket grejer på för liten yta. När exet och jag bodde ihop hade vi en jättelägenhet med mycket förvaringsmöjligheter; varsitt arbetsrum, en hel korridor med garderober och en rejäl klädkammare. När han plötligt flyttade när Lillebror låg i magen hade jag inte ork att hålla iordning eller packa ihop allt som var hans (eller med någonting alls för den delen) så när jag flyttade till lägenheten två trappor ned lät jag en flyttfirma vräka in allt, huller om buller som det låg och bara trycka in det härnere, på mindre än halva ytan…

Länge levde vi med en extraisolerande innervägg av flyttkartonger i vardagsrummet och inte blev det just bättre av att jag innan jag packat upp satte igång att bygga om min två-och-en-halva till stans minsta fyra, så att barnen skulle få egna rum, och renoverade köket i samma veva. När sedan maken skulle flytta in, flera år senare, var här kaos, men jag hade tryckt in det värsta i vinds- och källarförråden – och då skulle vi ju plötsligt skyffla undan allt i g e n för att slå ihop lägenheten med den ovanpå, som han köpt, och bygga en trappa, riva barnrummen, omvandla köket där uppe till sovrum och få ihop allt igen.

Klassiskt 15-spel
Mitt hem är som ett sådant där femtonspel där man hela tiden måste flytta runt alla grejer för att såsmåningom kunna få fram den hela bilden. Jag inbillar mig fortfarande att det kommer att bli bra på slutet!

Maken gav upp innan han hunnit börja och förklarade helt sonika all skit för min. Han har små minimalistiska öar av tillhörigheter lite här och där, och allt annat, allt gemensamt och alla dessa röriga ”var-i-hela-fridens-namn-ska-vi-lägga-den-här-saker” är underförstått mina. Och mestadels stämmer det ju! Fast det smittar liksom av sig på barnen, som båda (nå Storasyster har ju flyttat för flera år sedan) tenderar att helt enkelt lägga allt de inte vill ha u t a n f ö r sina rum. Då blir det liksom automatiskt mitt ansvar, om inte direkt, så i varje fall indirekt, eftersom makens tysta ogillande över deras ”ärvda slarv” får mig att må dåligt och försöka skyffla undan, alternativt tjata tills respektive tonårsdrul tar bort det.

Men visst är det så att det är jag som är boven bakom det mesta. Jag tycker att det mesta är bra att ha, skaffar ofta och gärna sådant som kan vara trevligt om vi… (fyll i valfri aktivitet som sällan eller aldrig blir av) och är urkass på att plocka undan. Jag har egentligen inga problem varken att städa eller slänga, men om saker inte har en given plats, tar det så mycket energi att hitta på en ny att jag oftast tröttnat, eller börjat med femtioelva andra grejer istället och hunnit glömma vad jag skulle göra och så får jag lätt panik över alltihop och vänder ryggen till och går och gör kaffe istället…

För några år sedan fick jag den ljusa idén när Storasyster funderade på att hyra ett rum i grannstaden, där hon pluggar, för svindyra pengar, att vi skulle bygga en etta till henne istället, eftersom vi ju faktiskt inte behövde så många rum längre. Sagt och gjort: Jag anlitade en granne, som är pensionerad byggare och vi tvångsförflyttade Lillebror till ett annat rum, återställde hans rum som kök, satte igen två dörröppningar och voilá fick Storasyster en fristående etta med hall, kök och toa/dusch för halva priset.

Kruxet var ju bara att vi tidigare hade haft ett ”skräprum”. Det som bonussönerna inte längre använde, tänkt att bli någonslags kombinerat tonår/gäst/teve-rum, men där vi glatt skyfflat in allt som inte längre får plats i överfulla vinds- och källarförråd. Detta rum försvann ju, i och med ombyggnaden, så istället komprimerade jag saker, slängde massvis, byggde Tetris på vinden, men framför allt staplade allt utanför Lillebrors rum, på ovanvåningen, där det är tänkt att jag ska ha mitt ”arbetsrum”. Vi passade på att bygga jättefina garderober där, för att dölja den ena igensatta dörröppningen, och jag hade ljusa planer på vad all förvaring skulle användas till; äntligen ordning! Men i verkligheten måste nu alltså Lillebror (inte så liten, närmre två meter och 17 år vid det här laget) forcera ett smärre skrotupplag varje gång han vill komma in till sitt rum…

Nå, vad jag ville komma fram till med det här filibusterinlägget är att jag har bestämt mig för att nu får det banne mig vara nog! Jag kan inte vänta på någonslags inspiration, för den kommer aldrig att komma. Hjälp från övriga familjemedlemmar kommer inte heller självmant, visst får jag hjälp, men jag måste precisera exakt vad som ska göras, den hjälpen jag vill ha, och behöver, nämligen mental stöttning och kärleksfullt pepp, kan jag som yngste bonussonen uttryckte sig för många år sedan, så kallat fetglömma. Så vill jag förändra något så får jag fixa det själv!

Min plan är att ta fem minuter om dagen uppe i kaoshörnet. Fem minuter är inte mycket, och inget är så hemskt att man inte kan stå ut i fem minuter. Och hittills (två dagar, så det är liiite tidigt att ropa hej, men jag är inbiten optimist) har det blivit betydligt mer än fem minuter och redan synliga framsteg. Det går numera att komma fram till själva skrivbordet och jag har fått fram så mycket yta att jag kunde lägga dit mitt nya skrivbordsunderlägg. Två säckar skräp är slängda, så det är minst en kubikmeter mera yta! Dessutom drabbades jag av prokrastineringssjuka idag och började fixa och möblera om i köket, så det sprider sig. Lite, lite i taget tänker jag bringa ordning i kaos och ta mitt liv tillbaka. Vem vet. När Corona släpper sitt grepp, kanske vi till och med kan börja ha gäster!

Selma Lagerlöf!

Fruktkaramell inslagen: | Godis

Jag har hört färdigt Selma Lagerlöfs Mårbacka. Vilken behaglig överraskning! Som en liten karamell, du vet en sådan där vacker gammaldags färgglad sak. Renodlad berättarglädje och ett ljuvligt språk, dessutom sympatiskt uppläst av Anita König. Härifrån känner man igen fragment från Nils Holgersson och inte minst Gösta Berlings saga: änkan med alla bruken, kavaljererna, vargar i vinternatten. Jag märker att det låter som att jag blev superförvånad över att boken var så bra – så är det naturligtvis inte alls: jag älskar Gösta Berlings saga och har både läst den och hört som talbok flera gånger, men jag brukar vara ganska skeptisk till memoarer och biografier och allt som luktar ”faktabok”. Det här kändes inte alls så, men så pratar vi ju såklart nobelpristagare också! Jag tänker inte ge mig på någonslags recension, det finns det säkert en uppsjö av på andra ställen, utan nöjer mig med lite förtjusta utrop i största allmänhet. Del två och tre i Mårbackasviten finns inte som talbok, utan måste läs-läsas. får se när/om jag fixar det, fast jag är definitivt sugen. Och jag måste nog vid närmare eftertanke läsa mera av Selma Lagerlöf. Jag minns Kejsaren av Portugallien, Nils Holgersson, Jerusalem, Herr Arnes penningar, men det finns ju en massa flera som jag antingen glömt, eller helt enkelt inte läst: En herrgårdssägen, Löwensköldska ringen, Anna Svärd… Jag får se till att hamna i bokslukaråldern igen känner jag!

Vad läser du nu Kitty?

Lagerlöf, Selma - Nordic Women's Literature

För övrigt var jag utklädd till Selma Lagerlöf och kom (tillsammans med Alfred Nobel) på besök till barnen när vi hade Nobelvecka i särskolan för några år sedan. Jag fick låna en nästan exakt likadan hatt som på bilden av kompisen som jobbar på teaterskrädderiet. Jag vet inte vem som hade roligast; barnen eller vi!

Prinsessa?

Prinsessa – streama online utan reklam | C More

Vi upptäckte till vår förtjusning att vi kan se SF-film på vår apple-tv och såg svenska (ungdoms?)filmen Prinsessa nu ikväll. Å ena sidan en väldigt pk historia om att våga vara sig själv och visa vem man är innerst inne, inte döma hunden efter håren och samtidigt, mitt i all sin redundans ändå en tankeställare.

Filmen handlar om Maja, en socialt fumlig, överviktig artonåring med skådespelarambitioner och en ung dokumentärfilmare som båda är beredda att göra snudd på vad som helst för att nå sitt mål. Mycket är så förutsägbart att det knappt ens blir jobbigt: lyteskomik, översitteri och en klämkäckt finstämd sensmoral om att ändå göra det rätta på slutet, att vara sann mot sig själv osv, men samtidigt väcker filmen tankar som inte riktigt bara går att damma bort…

Min ”bästis” har en dotter, jämnårig med min, med skådespelardrömmar, och hon och hela familjen kämpar fortfarande med (eller mot borde jag säga) den svåra anorexi hon ådrog sig medan hon gick teaterlinjen på gymnasiet. Precis som filmens huvudperson är hon strålande begåvad, men också i likhet med filmens huvudperson, en annan person inuti än utanpå. För oss lite enklare själar (om det nu finns något sådant som en enkel själ) där det är mer ”what you see is what you get” är det inte självklart att inte döma hunden efter håren, hur snälla, vänliga och politiskt korrekta vi än är och anstränger oss för att vara.

Tjejen i filmen fick åka till Stockholm för att medverka i en teveproduktion och blev givetvis överlycklig. När hon kom fram visade det sig till hennes förtvivlan att det var ett humorprogram och att hon skulle spela ”den fula feta tjejen”. Vad vill jag då säga med det här? Ja, jag vet knappt själv. Jag hade någonslags tanke när jag började, som jag inte riktigt kan greppa nu, men något i stil med att (förutom det uppenbara, att vi aldrig egentligen kan veta hurdana människor är innerst inne) det är så lätt att påstå sig stå över utseendefixering och normer, att dels säga sig inte alls påverkas av det, och att tycka att folk som erkänner att de bryr sig om media-ideal osv är lite fjantiga, lite svagare, lite dumma rent utav.

Det är knepigt det där! Min kompis dotter är ungefär så långt ifrån dum man kan komma, ändå har hon legat inlagd med dropp och organsvikt efter att medvetet ha svält sig så nära till döds det går att komma utan att faktiskt dö. Tjejen i filmen som inte fick den kvinnliga huvudrollen i teatergruppens pjäs, trots att hon var den överlägset bästa skådisen, inte heller. Samtidigt tog hon inte tag i sin övervikt, som är så inne nu (särskilt efter nyår). Är det bra, eller dåligt av henne? Viljestyrka och djävlar anamma är förvisso bra och beundransvärt (vi kollade Biggest looser, oj, oj, oj vad de krympte) men samtidigt vill man (vi) inte att någon skall förändra sig för att passa in i någon slags skönhetsnorm, Vi ska vara oss själva och naturliga, men inte för smala, för tjocka, för avvikande – samtidigt inte dussinvaror, för konforma…

Hur vi än vänder och vrider går det inte att göra rätt, såvida man inte råkar födas och se ut som Barbie av naturen. Men gör man det, är det inte h e l l e r bra.

Visst är det sjukt?!